Ja sonen började få ont i magen och mådde illa när han var ca 10 år.
Jag väntade helt ärligt talat på det eftersom det är ärftligt och vi andra redan hade vår diagnos klar. Så när han blev dålig och jag tog med honom till läkaren visste jag redan vart det skulle leda. Dock visste jag inte hur jobbigt det skulle bli för hans del eftersom sjukvården ibland är väldigt fyrkantig.
Precis som sin syster visade han inget på blodprovet (vilket tydligen kan vara så, men man kan ändå ha celiaki). Vårdcentralsläkaren tyckte inte att det var helt konstigt eftersom vi hade gått igenom samma sak med vår dotter, så han tyckte att vi skulle hålla honom "ren" från gluten under ett par månader och sedan provocera honom utan att han visste om det. Sagt och gjort så gjorde vi precis så och jösses vad dålig han blev när vi provocerade honom. Han började spy och hade jätteont i magen. Låg till sängs med vetekudde på magen för att lindra lite.
Det bekräftade bara det vi redan visste.
Då skulle vi få kontakt med en dietist så att han skulle (precis som dottern) få ställa sina frågor och höra själv vad som gällde. Då fick man även mat på recept vilket jag ville att även han skulle få. MEN hör och häpna!! Visst fick vi träffa en dietist, inga problem! MEN hon i sin tur behövde ha en läkare bakom sig på sin barn och ungdomsmottagnig och där tog det STOPP!!!
Den läkaren ansåg inte att vår son hade celiaki eftersom det inte visade något på proverna. Detta innebar också att han inte fick några recept.
Hon kunde tänka sig att göra tester på honom, men då behövde han ju äta mat med gluten i under ca 3 månader för att förstöra tarmen ordentligt. När jag påpekade att det var barnmisshandel blev hon arg på mig och ville inte hjälpa oss allt. Visst, det kanske inte var helt smidigt av mig att anklaga henne för barnmisshandel men när det kommer till mina barn blir jag som en lejoninna! Dessutom tycker jag verkligen att det är barnmisshandel när det är så tydligt!
I och med detta har han inte fått någon direkt diagnos, men han blir fortfarande superdålig om han får i sig mat innehållande gluten så han väljer själv att inte äta det, för det är det inte värt säger han. I förlängningen innebär ju detta också att han inte får ut något på sin försäkring, vilket hans syster fått. Han har inte fått mat på recept vilket hans syster fått. Tack och lov hann vårdcentralsläkaren skriva ett intyg till skolan innan han skickade oss vidare till dietisten så i skolan har han fått bra glutenfri mat. Om han inte hunnit det vet jag ärligt talat inte vad jag hade gjort.
Det viktigaste för mig är att alla mår bra, jag struntar i vad de äter, så länge de mår bra och inte har ont.
Så med detta sagt är vi altså familjen Celiaki... Hela familjen har altså Celiaki utan att vi visste om det från början. Allt fick vi reda på genom att vår dotter blev sjuk och tack vare min envishet att inte ge mig eftersom jag såg hur dålig hon blev och trotts att läkare inte alltid har velat jobba med oss har jag inte gett mig.
Det är underbart att må bra!!